Är det så här det kommer att bli???

Jag har nästan precis kommit hem från jobbet, vi har ätit kvällsmat och Tilde har gått och lagt sig för en stund sen. Hon har inte ens varit vaken en timme sedan jag kom hem, vi har nästan bara hunnit äta kvällsmat tillsammans, det är inte klokt! Jag kan inte förklara vilken otrolig omställning det är, först är man tillsammans 24 timmar om dygnet och nu helt plötsligt träffas man max, och då säger jag max, 3 timmar om dagen. Det känns hemskt, som om jag övergivit henne, jag känner mig så himla orättvis, jag saknar vår värdefulla tid!

Jag ska inte säga att jag springer runt på jobbet och saknar henne hela dagarna, jag vet att hon har det jätte bra hos Marita och jag trivs bra på jobbet. Det som skrämmer mig är vad hon tycker och tänker, hon måste ju undra varför det inte är som det brukar, undra var mamma och pappa är, tänk om hon känner sig övergiven??! Jag hoppas av hela mitt hjärta, att hon tycker att det är så kul och att det händer så mycket hos dagmamman att hon inte hinner tänka över huvud taget, hoppas kan man ju alltid....

Just nu kan jag bara trösta mig med att vi alltid har en dag i vecka tillsammans, jag slutar klockan tre på onsdagarna och sen är jag ledig hela långa torsdagen, det + helgerna blir vår räddning!

Idag har iallafall Tilde varit hos Marita, jag lämnade henne imorse och det gick hur bra som helst, de skulle vara i stadsparken hela dagen, mata ankor, leka på lekplatsen och ha picknick. Joel slutade tidigt så han hämtade henne redan klockan tre, det blev en alldeles lagom lång första dag! Allt hade gått bra, hon hade varit duktig, inga konstigheter, skönt!

Imorgon hoppas jag att hon är vaken lite längre på kvällen!!!